En promenad på farfars axlar upp i skogsbrynet medans fåglarna spelade och ekorrarna hoppade mellan träden, jag lärde mig bofinkens läte innan jag själv kunde uttala dess rätta namn.
-fajfaj ,pofinken!!

Kontakten med naturen började tidigt, allt fascinerade mig, och otaliga är de timmar då man legat sömnlös för att försöka snappa upp nåt som de äldre satt och pratade om dagen innan dom skulle ut i skogen.
Besvikelsen att inte få följa med till skogen för att man fortfarande hade blöjor var påtagligt stor och det krävdes stora kompensationer från mormor, mamma och farmors sida för att jag skulle acceptera att inte få följa med till skogen.
Men tids nog så fick även jag följa med, från början efter en sömnlös natt kliva upp kl 05.00, klä på sig och packa matsäcken, jag kommer fortfarande mycket väl ihåg dofterna och känslorna, spänningen som nästan gick att ta på.
Att följa med pappa på stigen fram till älgpasset, det fnasade i skoteroverallen så älgarna måste ha hört mig lång väg, att komma på plats och sätta sig på bänken vi gjort under sommaren och bara titta och lyssna när naturen vaknar och solen är på väg upp.
Allt hörs, en fågel som knäcker en gren, en skogsmus som fnasande tar sig fram i frosten och så det stora KNAKET! Alla sinnen blir på helspänn, man lyssnar och tittar utan att röra sig, man andas bara så pass att kroppen fungerar som den ska, hjärtat slår och pulsen rusar, och så plötsligt står den där! Älgen! Som den flygit genom granskogen utan att man hört något förutom just det avslöjande knaket.
Så kommer skottet och bryter tystnaden medans älgen tar något steg framåt innan den faller, spänningen tar en ny dimension och nu åker lillkniven fram och tillsammans med pappa, precis som han gjort med sin pappa och han i sin tur gjort med sin pappa börjar vi ta ur älgen för att göra den klar för färden ner till slakteriet där den skall tas om hand om för att sen förse familjen med kött under större delen av resterande året, och att få dela upplevelsen med nära vänner.
 
Allt är och har varit så naturligt, inget konstigt egentligen, respekten för naturen och djuren har hand i hand tillsammans med jakten skolats in i mig.
Att bara iakta och förundras över djuren sätt att klara sig i naturen har varit en stor del i jakten, de gånger man bara iaktagit mot de gånger man faktiskt fällt sitt byte är betydligt fler och känslan är lika speciell.
Men just det rent jaktliga ögonblicket då man bestämt att man skall försöka fälla ett byte är så djupt rotad i de mänskliga generna att den inte gå att förklara, den finns hos de flesta djupt rotad i generna, precis som hos de djur vi jagar i det eviga kretsloppet som kallas naturen.
Älgjakten har varit en stor grej sen barnsben och hur det engagerat hela byar, alla vänder hemåt och allt vaknar till liv igen.
Man tillbringar tid utanför vardagen med släkt och vänner och samtidigt bara får vara sig själv. Ett med naturen.
Sen människan blev jägare för flera tusen år sedan så har hunden använts som den bästa jaktkamraten och hjälpmedlet, så även hos mig.
Hamiltonstövare har alltid funnits i familjen så länge jag har varit med, det har blivit den hundras som jag håller allra högst rent känslomässigt, ett hem utan hund är ett tomt hem.
Jakten på hare har tillsammans med älgjakten varit min absoluta favorit jakt även om just harjakten tagit mer och mer överhanden, och jag har därför också för precis ett år sen skaffat mig en egen hamiltonstövare, precis som i barndomsdrömmen som jag burit med mig under snart 30år.
 
Att i höst få gå ut med honom i skogarna som jag gått i tillsammans med pappa, farfar och morfar sen barnsben skall bli en fantastisk resa, få se han utvecklas och tillsammans kanske kunna få skjuta vår första hare och dela både bra och mindre bra jaktliga minnen, för haren är sannerligen inget lätt byte.
Att sitta på ryggsäcken framför en tjärvedsbrasa och vänta på att han med sin känsliga nos skall hitta harens natt lega, medans solen strålar är på väg upp och naturen precis som varje dag är på väg att kvickna till, då är livet som bäst och både själ och kropp får den vila som få saker i världen kan åstakomma.
 
Tyvärr kan denna dröm och det liv som jag lever slås i spillror fortare än man tror, med dagens vargstam som under ytterst märkliga omständigheter kommit tillbaka efter att man tagit bort den i ett land där jakten och jordbruket inte kunnat bära den pågrund av dess kraft och styrka och på det sätt som den har försvårat djurhållning och begränsat jakten på sådant sätt att den i sig blir utrotningshotad.
Att en dag få samtalet att nu har vargen kommit till marken där du växt upp och byggt ditt liv omkring, innebär oavkortat att jakten med hund, som i min värld är en förutsättning för de flesta av jaktformer helt slås i spillror.
Att bli berövad på det man brinner för och lever för är ofta traumatiskt, att få bära hem sin jaktkompis i en säck för att visa personer som allt som oftast inte har någon som helst koppling till naturen förrutom det man läst sig till, eller upplevt på den dagliga söndagspromenaden, jobbar för och bygger sin övertygelse på att en variant av varg behöver vi i Sverige för att det biologiska systemet ska fungera och att inte naturen skall gå under är för mig skrämmande och beklaglit.
Att behöva välja mellan en stor del av mitt liv, tillsammans med en mängd hundrasers överlevnad och en av landsbygdens största byggstenar för att vi skall hysa en vargstam är helt befängt.
När jag fick lära mig om naturens alla ting så fick jag även lära mig att se skillnaden på människa och djur, vilket många har svårt att göra idag.
Och resultatet blir ofta bara till djurens nackdel i att förmännskliga dom.
Dubbelmoralen kan säkert upplevas då jag nämner att jag vill vara ett med naturen och samtidigt spela på att ett djur bör tas bort ur faunan, men att ett djur skall få ta över huvudrollen helt för både människors och djurs välmående och för möjligheten att nyttja naturliga och ekologiska råvaror är som jag uttryckt mig tidigare, helt befängt.
Samtidigt förstår jag dem som värnar om vargen, för har man inget att förlora då kan man satsa allt och bara se till så sina egna ambitioner förverkligas, utan att för den delen få hela sin vardag slagen i spillror.
Det Jakten betyder för mig, min hund och mina traditioner och min passion och den vänskap den bringar kommer jag aldrig kunna förklara för den som inte vill förstå.
Men den som är beredd att förstå bjuder jag gärna att dela min passion och det som det ger mig.
 
//Peter Rönnqvist
 

    Jag erhöll idag tidningen Jägaren och upptäckte att allt går framåt och allt förändras i vår värld. Förr såg en varg ut som en varg men numera får den se ut hur som helst. Pärmbilden på det i dag erhållna exemplaret av Jägaren visar nämligen...

  Hej, Som ni ser så har inte mina inlägg duggat tätt den senaste tiden. De beror på att tiden och orken inte räcker till. På jaktfronten har de inte hänt så mycket. Jakten är i stort sett över. Snön och skare sätter stopp för all jakt med ...

  Hej, I helgen kommer det att hållas ett unghund-SM för Hamiltonstövare att genomföras. Hittills är det 60 hundar anmälda. Villkor för deltagande: Hunden (Hamiltonstövaren) får ej ha fyllt 4 år den dagen som provet genomförs. Pr...

  (En extremt viktig varg i Sverige, men på andra sidan östersjön kallas dom hybrider)   Då får alltså den extremt viktiga ”varg” tiken leva kvar ett tag till. Förvaltningsrätten i STOCKHOLM tog beslutet idag att skyddsjakten på gu...

  Hej,   När man har en bit att köra till sin jaktmark så är det svårt att avgöra hur vädret ser ut dit man ska. De blir som svårt att planera om man verkligen ska fara ut eller inte. I lördags var det en sån dag som gjorde att man tvekade. Fö...